Sök
  • Peter M. Eronson

Svansen - En novell

Uppdaterad: 14 jun 2019

Då var det dags att lägga en novell här på hemsidan. Det är något som jag funderat på att göra ett tag. Tanken är att jag kommer lägga upp noveller då och då. Skriv gärna och säg vad ni tycker. Denna skrev jag första gången för drygt 6 år sedan. Trevlig läsning! ---------------------------------------------

Stormen drog upp granar och tallar från rötterna som svampar och knäckte björkarna likt tändstickor. Ljuden påminde om gevärsskott. En helt vanlig storm kan tyckas men detta var allt annat än ett ordinärt oväder, vad meteorologerna på TV än sade. Det är ingen idé att nämna när stormen inträffade bara att den var en av många som hade slagit till under en kort period. Det skedde i ett nordiskt land och det hade pågått i flera veckor. Träden staplades på hög. Två, tre, fem meter, de bara växte.


Många människor skonades från dessa katastrofer (för det får man ändå kalla dem) då det inträffade i mycket glesbefolkade områden med bara skog. Men många betyder inte alla. Det fanns en by, och med by menar jag ett område bestående av tio hus. Inte var det några stora hus heller. Snarare hyddor än hus. Hyddorna låg mitt i skogen, så långt in man kunde komma innan man var på väg ut igen. Omgivna av tallar, granar, lärkträd och björkar var dessa hus mer utsatta än någon annan plats i landet. Nu kanske du sitter och hoppas att samtliga av husen var obebodda, att det bara var lämningar av ett en gång i tiden bebott område. På den förhoppningen kan jag ge dig både svaret ja och nej.


Samtliga tio stugor var tyvärr bebodda, men eftersom stormarna hade blivit värre och fler under den senaste tiden hade de flesta bestämt sig för att lämna sina hyddor tills allt hade lugnat ner sig. Men det fanns en familj som hade stannat kvar. En familj som kallade sin hydda för ett hus.


Detta var det minsta huset i byn och var beläget precis i kanten av skogen. I huset bodde en mor, en far och deras dotter vid en ålder av, eller nej, det spelar faktiskt ingen roll. Låt säga att hon var ung, det räcker. Både modern och fadern var väldigt stolta över sitt hus. De hade byggt det tillsammans från grunden innan deras dotter kom till världen. De hade alltså bott där under en längre tid och tänkte inte låta en storm med lite vind (och verkligen inte några pinnar i form av träd) jaga bort dem från deras hem. Modern och fadern hade alltid varit av den uppfattningen att folk överdrev saker och ting. Allt förstorades upp och den här stormen var inget undantag. Deras uppfattning ändrades inte ens när träden började falla över de andra husen i byn. Det blev bara flisor kvar och när vinden tog hand om dem återvände de inte till marken igen.


Deras dotter var inte av samma uppfattning som sina föräldrar. Hon var rädd och ville bara därifrån. Eller snarare så ville hon att stormen skulle bege sig av därifrån. Så tänkte hon alltid när ett oväder härjade och det behövde inte vara just vind, det räckte gott och väl med åska, blixt och regn. Och nu var det en kombination av alla fyra, vilket inte gjorde saken bättre. Precis som alltid under sådana omständigheter gömde hon sig under sin säng och föreställde sig hur hon kunde få stormen att försvinna. När hon var betydligt yngre försökte hon blåsa bort den, som när hennes far blåste på ett sår som gjorde ont. Men stormen försvann inte. Om hon hade övernaturliga krafter, vilket hon alltid hade önskat, hade det varit en baggis. Hon hade bara sagt åt vinden att sluta och sedan var det färdigt med det. Eller kanske kunde hon trolla bort sin rädsla? Varje morgon precis när hon hade vaknat provade hon om hon försetts med några osedvanliga krafter under natten men det var alltid samma nedslående resultat.


Hennes mor och far satt sedvanligt kvar framför brasan och skrattade för full hals, men inte åt deras dotter. Självklart inte. Det var onsdag och det innebar högläsning av ryska berättare. Valet hade fallit på Nikolaj Gogol och mor hade precis berättat hur barberaren Ivan Jakovlevitj funnit en näsa i sin brödbit och därav låg båda flickans föräldrar dubbelvikta av skratt på det spruckna trägolvet. De hade inte varit väldigt noga vad gällde urvalet av virke när de byggde sitt hus så det var lite sprucket här och där. För även om båda två var mer än nöjda med att de hade lyckats bygga huset från grunden hade det nog inte skadat om dom hade låtit en mer professionell hantverkare se över det hela.


Just nu, mitt i berättande, inser jag hur förvirrande det är med att inte ha gett denna familj några namn. Till en början tyckte jag inte att det var nödvändigt men så här en bit in i handlingen vill jag inte fortsätta med dessa objektiva benämningar.

Ragnhild, Gustav och Karin. Så.


Karin är alltså dottern och var lika förtjust i onsdagens högläsningar som hon var i oväder. Det var bara massa konstiga namn hela tiden. Namn som varken Ragnhild eller Gustav kunde uttala och faktum var att det var en av anledningarna till att de skrattade. Men på fredagar, då det också var högläsning, tyckte Karin att det var bättre. Barnböcker stod då för temat. Där kunde hon drömma sig bort till en värld som inte alls var så otäck som denna. Hon vågade hoppas om ett annat liv och ett annat hem. Där hon inte tvingades utsättas för vindar och stormar varje höst och vinter, men hon sade aldrig något till sina föräldrar. Då skulle de bara bli ledsna. Så mycket som de älskade sitt hus.


Karin placerade händerna för öronen för att stänga ute Ragnhilds och Gustavs ändlösa skrockande och skulle precis sluta ögonen för att drömma sig bort i sina barnböcker då hon fick syn på något utanför fönstret. Visst var det någon som rörde sig förbi därute? En gestalt! Karin blev rädd, räddare än vad hon någonsin varit tidigare då vinden utanför for genom huset så det knakade och knarrande i varenda liten skreva. Men det finns något som brukar övervinna rädslan och det är nyfikenheten, särskilt när det gäller nyfikenheten hos ett barn. Lilla Karin hasade sig fram från under sängen och fram till fönstret för att ta en närmare titt. Det var kolsvart ute och hade det inte varit för ljudet så hade inte Karin kunnat ana hur mycket det blåste. Hennes andedräkt immade igen fönstret. Kondensen förstörde sikten så hon torkade bort det med tröjärmen och försökte tittade från alla tänkbara vinklar. Hon var säker på att hon hade sett något och klädde därför på sig stövlar och sin vinterjacka för att gå ut genom ytterdörren. Hon gick med bestämda och klampande steg i hopp om att Gustav och Ragnhild skulle höra henne och följa med henne ut, men det fanns inte en chans att detta skulle inträffa då de var mitt upp i Basjmatjkins eskapader med kappan.


När Karin stod utanför dörren trodde hon på fullaste allvar att hon skulle blåsa iväg, åtminstone kändes det så. I ärlighetens namn hade det heller inte varit omöjligt. Det satt inte många kilon på den där kroppen och vinden tycktes inte ha några problem att kasta iväg träd som vägde betydligt mer. Men lilla Karin stod kvar. Det var helt tydligt envisa kilon. Hon kisade ut i nattens mörker och ögonen sved och tårades i vinden. Det var fortfarande kolsvart förutom på en plats. Två gula små sken. Hon tyckte att det såg ut som små ögon och mycket riktigt var det så. Men det var ingen varg, vilket var Karins första gissning. Ögonen försvann och nyfikenheten tog över och skickade en springande Karin ut i vinden och natten, men hon kom inte långt innan marken försvann under henne. Karin föll. Länge. Så länge att hon hann tänka om hon någonsin skulle landa eller bara fortsätta falla. Men hon landade mjukt. Precis som om hon bara hade satt sig ner.


När Karin tittade uppåt såg hon att hon trillat nedför en lång grävd tunnel. Längst upp kunde hon ana en öppning och hon såg hur det blixtrade till med jämna mellanrum. Ovädret ville inte släppa taget, men det hördes inte längre. Inget dån. Ingen vind. Det var som att det hade upphört. Hade hon trollat bort det?


Karin försökte avgöra var hon befann sig men det var alldeles för mörkt. Hon kände efter med handen och tyckte sig känna formen av jord och kvistar, kanske även gräs. Tystnaden fick det att susa i hennes öron. Hennes andetag var tydliga men det fanns också någon annans. Morrande andetag. Väsande. Sedan var det doften, eller stanken kanske är ett mer passande ord. Det stank av blöt hund och sur ved. Så kom ljuset från en brasa. Någon eller något hade tänt den. Ljuset var först bländande men så började konturer bli tydligare och snart kunde hon se vad som hade tänt brasan framför henne. Det var ingen varg. För det första hade den både ben, armar, händer och fingrar. Men huden var inte lik en människas. Den var liksom knottrig och skrynklig och fullkomligt täckt med vårtor. Smutsig var den också, som om den hade badat i lera, kvistar och barr. Huvudet var stort, gigantiskt i proportion mot hur övriga kroppen såg ut. Håret var fett och tovigt. Och ansiktet var, ja vad ska man kalla det, hoptryckt och lite deformerat med en näsa som både var stor, lång och krokig. Sedan var det vårtorna och bölderna, det fanns mängder av dem. Det såg precis som dem som hon läst om. Ett troll… rakt framför hennes ögonen.


Trollet var inte lika förvånat. Det hade sett människor många gånger tidigare, både vuxna och barn och de luktade lika illa, stora som små. En väldigt skarp och parfymig stank men det hade trollet löst genom att stoppa upp en kotte i vardera näsborren. Brasan hade tilltagit ordentligt och spridit en behaglig värme. En gryta hängde över brasan och trollet stoppade ner sitt finger för att smaka för att sedan nicka belåtet. Trollet hällde sedan upp lite i en skål och sträckte den till Karin. Gestikulerade med fingrarna mot munnen att hon skulle äta. Karin tackade och försökte prata med trollet. Var detta trollets hem? Hur länge hade det bott här? Men hon fick inga svar. Vilket inte var så konstigt då trollet varken kunde tala eller förstod vad Karin sade.

När Karin hade länsat sin skål med varmt vatten och granbarr (nej det var inte mycket mer än så) ursäktade hon sig och sade att hon var tvungen att återvända till sitt hus. Trollet knäppte med fingrarna och vid nästa blinkning befann sig Karin framför huset igen. Stormen var över och det var stilla, lika stilla som hos trollet. Men det var inte det som fångade hennes uppmärksamhet, det var alla de träd som låg i en stor trave över hennes pulveriserade hem.


Karin kände ingenting, eller det stämmer inte riktigt, hon kände något som grep tag i hennes hand. Något stort. Hon tittade upp och där stod trollet. Det var betydligt större nu än när det satt ner. Karin hade aldrig sett en så stor varelse tidigare och inte heller en med ett så vänligt leende. Det började gå mot skogen och Karin följde lydigt efter. Strax därpå kände hon hur det började sticka och klia vid ryggslutet. Där satt visst en liten svans på henne. Karin tittade bak på trollet som också hade en svans, men betydligt större, och hon hoppades, och önskade, att även hennes skulle bli så stor. Kanske skulle hela hon kunna bli lika stor som trollet så att hon inte behöva var rädd mer.

0 visningar

© 2023 by The Book Lover. Proudly created with Wix.com